Mitt liv som Au pair i Nya Zeeland

Wow, jag kan inte fatta det, kan någon ens inse hur fort det här året har gått och att det alldeles snart är över?!

Jag har verkligen varit den sämsta bloggaren man kan tänka sig under min tid här, det kan vi ju alla bara konstatera här och nu. Men om det är något jag känt nu under mina sista veckor, så är det att den här bloggen och alla som följt mig under mitt år på andra sidan jorden är värda att få ett sista inlägg, en sista sanning om vad allt det här har inneburit och betytt för mig. Jag känner mig skyldig till att skriva om det och det känns inte mer än rätt att öppna upp sig om ämnet, om inte annat så känner jag väl själv att jag måste få skriva och berätta min sida och version utav allt. Kanske att det till och med kan inspirera någon annan liten själ att åka...

När jag klev på det där flygplanet den 18e augusti förra året så var jag inte glad, inte det minsta. Jag hade så mycket tankar, känslor och ångest över allt i mitt liv att det höll på att kväva mig. Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen, att få åka till Nya Zeeland var en biljett mot frihet och räddning för mig, och att det äntligen var dags i augusti för ett år sen att kunna få komma iväg och andas ut, går inte att beskriva med ord. Jag kan inte beskriva känslorna jag hade och kände när jag såg planet lyfta från svensk mark den där varma sommardagen, med vetskapen om att det kommer vara ett helt år tills jag återser mitt Sverige igen.

Förutom all glädje, all förväntan, all rädsla och all osäkerhet jag kände över mitt livs (hittills) största äventyr så kom dock även andra känslor med i bagaget. Känslor som man kanske inte riktigt räknar med men som ändå följer med en och skapar nya hjärnspöken. Jag satt där på flygplanet och kunde inte annat än att tänka på hur självisk jag ändå är som åker iväg så långt bort man i princip kan komma och lämnar alla jag älskar och bryr mig om hemma. För såklart att det är själviskt att åka iväg för att jobba utomlands när den enda som faktiskt vinner någonting utav det hela är jag själv. Det är väl kanske till och med något av det mest själviska man kan göra. Och såklart att det gör mig lycklig att få komma iväg och träffa nya människor och uppleva saker som jag aldrig ens kunnat drömma om förut, det gjorde och har gjort mig till lyckligast i världen. Men all den lyckan medför även att man på sätt och vis måste sätta alla sina vänskaps och familjerelationer på paus, bara för att man själv vill och känner för det. I det stora hela känns det verkligen inte rättvist överhuvudtaget att jag har fått åka iväg och ha ett underbart år medans jag där hemma missar födelsedagar och viktiga händelser för människor jag älskar, samt att jag inte längre har kunnat hjälpa, omfamna, trösta och stötta om någon behövt den hjälpen, för att jag är alldeles för många tusentals mil bort.

Alla dessa tankar har följt mig genom hela mitt år och har stundtals fått mig att avsky vad det är jag håller på med och vad jag är för sorts människa, syster, dotter och vän.

Självklart att jag hela tiden har vetat om att alla i min närhet stöttar och verkligen unnar mig den här resan, för det är sådana fantastiska människor jag är omgiven av, men det gör fortfarande inte att det har känts rätt eller lätt att göra det här för mig själv. Nu såhär i slutet så känner och vet jag dock att jag var tvungen att få åka iväg och vara självisk, för att kunna komma hem och må bra och kunna ta hand om alla i min närhet igen. För visst är det så himla sant att man inte kan ta hand om och älska människor om man inte mår bra och älskar sig själv heller. Så ska man någon gång vara självisk och sätta sig själv först så är väl en sådan här situation ett ypperligt tillfälle, och jag skulle aldrig tveka en sekund att unna någon jag själv älskar att få åka iväg och uppleva samma som jag själv gjort.

Det enda jag kan känna till alla omkring mig är fullständig total tacksamhet och jag kommer aldrig någonsin att kunna återgälda allt det stöd och den kärlek som jag har fått under det här året genom alla hundratals samtal på skype, konversationer på fb, kommentarer på twitter, instagram, bloggen ja allt! TACK TACK TACK för att jag har fått vara självisk under det här året och för allt ni sagt och gjort. Jag kan utan att tveka säga att jag aldrig hade klarat mig igenom alla dessa dagar utan vänner och familj. Jag känner mig som världens lyckligaste tjej som har sådana otroliga människor i mitt liv!

Det här året har gett mig så himla mycket, mer än jag någonsin kommer kunna förklara för någon levande varelse. Det går inte att förstå vad det är som händer inuti i en när man flyttar tusentals mil bort, helt ensam för att börja om på ruta noll för att man vill hitta sig själv igen. Jag tror inte ens att jag förstår det hela riktigt själv heller. Och jag har varit otroligt frustrerad över det här faktumet, att jag försöker berätta och få människor att förstå vad det är som hänt under dessa 12 månader, men att det inte gått, just för att man måste uppleva det själv för att förstå. Men under de x antal timmarna som jag spenderat uppkopplad på Skype och pratat med bland annat mina föräldrar och även där försökt förklarat allt till punkt och pricka utan att lyckas, så sa min kloka pappa något en gång som har följt med mig ända sen dess. Han sa något i stil med "ibland så kan man förklara något hur länge som helst utan att folk förstår, men det är okej, för alla måste inte förstå allt." Nog är han klok han, den där gamla farsgubben och tack vare det så har jag faktiskt kunnat lugna ner mig och sluta försöka få folk att förstå varje liten detalj. Vilket bara det gjorde att ännu en sten lyfte från mitt bröst, för att jag inte längre behövt kämpa med att bli förstådd över något som känns som omöjligt att förklara ändå.

Det har som ni kanske märker och läser, skett så mycket förändringar hos den där lilla blonda 19 åringen som lämnade Sverige förra året, att ni inte kommer träffa samma person när jag återigen är hemma. Idag är jag ett år äldre och har lärt känna mig själv och utvecklats på så många personliga plan jag inte ens trodde var möjliga att nå. Jag känner mig så otroligt stark, självsäker, stolt och lycklig så det bara bubblar i magen när jag tänker på vad jag åstadkommit. Jag tror det nog är det här jag känner som kallas att vara vuxen, på sätt och vis. Och det finns inget jag önskar så mycket som att jag ska få fortsätta känna såhär när jag är hemma igen också. För jag är livrädd att gå tillbaks till att bli den personen jag var innan jag kom hit. Den tjejen vill jag stoppa i en låda, bomma igen med all världens spik och skeppa långt utav bara helvette så hon aldrig blir funnen igen.

Jag vill föralltid kunna bevara denna självinsikt och person som jag har funnit och blivit här nere och jag hoppas med hela mitt hjärta att jag lyckas. För just nu mår jag bättre än jag någonsin gjort under mina 20 år i livet och jag vill att alla ska få ta del av den här lyckliga tjejen, för det är henne jag är ända ut i fingerspetsarna, bara det att hon varit begravd djupt under alla negativa och överväldigande tankar och känslor man samlar på sig under sin tonårstid.

Jag är så sjukt jävla stolt över tjejen som bestämde sig för att flytta utomlands för att hon behövde hitta sin inre glöd igen, den där glöden som nästan slocknat för att den inte orkade längre. Jag älskar henne för att hon har kämpat ända till slutet och att det fått henne att stå starkare än någonsin på helt egna ben. Jag älskar henne för allt hon är och blivit och för att hon aldrig ger upp. Jag älskar henne för att hon funnit den lycka och allt det andra hon sökte efter och för att hon aldrig kommer sluta tro på sig själv igen.

Min tid i Nya Zeeland kommer föralltid att vara en sådan sjukt stor del av mig och ha en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Det är det vackraste och bästa landet jag någonsin varit i och det känns så fantastiskt att kunna säga att det även är mitt andra hem. När jag bestämde mig för att åka till det mest avlägsna land man kan komma till för att jag tänkte att "det blir väl kul och utmanande med lite avstånd", så kunde jag aldrig i mina vildaste fantasier föreställa mig att det kunde bli så bra som det faktiskt blev. Att jag skulle förälska mig i min nya hemstad Wellington första dagen jag satte fötterna i city eller att jag fått turen att hamna i den mest fantastiska och kärleksfulla familjen man kan tänka sig. Och att jag fick möjligheten att lära känna alla helt otroliga och fantastiska vänner som jag älskar så mycket. Nej jag hade inte ens kunnat föreställa mig att man kunde finna och ha ett sådant underbart liv som jag har haft här. Det enda jag kan göra när jag tänker tillbaka på min tid och alla minnen och upplevelser jag haft, är att le. Och det är en väldigt fin känsla att känna att jag inte skulle vilja ändra på någon endaste liten detalj av mitt år. Nuförtiden kan och vill jag inte ens tänka mig in i hur jag eller mitt liv skulle varit om jag inte hade åkt iväg och gjort det här. Jag kan inte ens föreställa mig hur jag skulle kunna leva ett liv utan mina nyfunna vänner och min andra familj?!

Så ja vad mer finns det att säga om mitt år här down under än att det har varit alldeles alldeles underbart och att jag inte skulle tveka en sekund om det var möjligt att få ännu ett jobbvisum till mitt älskade Nya Zeeland. Jag kommer sakna att bo här så fruktansvärt mycket, allt ifrån den helt magnifika naturen som gjort mig mållös gång på gång, till sättet och livsstilen kiwis har. Det kommer verkligen att skapa och fortsätta vara ett otroligt stort hål inom mig när jag om bara några ynka veckor måste säga hejdå till både familj och detta hem. Mest för att det här verkligen är slutet på en era och ett liv som jag aldrig mer kommer kunna få tillbaka. Får så ont i hjärtat bara av att skriva om det nu och jag vet inte hur jag ska klara av ett sånt här stort uppbrott. Visst jag är säker på att vi kommer ses igen och att jag kommer återvända till mitt Aotearoa, men det kommer aldrig att vara detsamma igen och det är något som gör mig otroligt sorgsen och förstörd inuti.

Att åka iväg som au pair är som att sätta sig på en av livets egna berg och dahlbanor utan att veta vad som väntar efter nästa sväng eller backe. Det har varit en sådan otrolig känslomässig resa att jag kan säga att det har krävts all styrka jag har inom min kropp för att kunna pusha igenom de gånger de har känts riktigt svårt. Det har många gånger varit svårare att vara här än jag någonsin kunnat föreställa mig faktiskt. Fast trots det så skulle jag rekommendera varje liten individ att åka iväg på sitt livs äventyr om någon skulle fråga mig om det är värt att släppa allt, för att åka. Att få att resa såhär som jag har gjort är värt all tid och alla pengar i världen så ÅK, det blir inget du ångrar!

Med dom här orden så antar jag att jag härmed avlutar denna lilla blogg, precis som att det här snart är slutet på min resa och min tid som "kiwi". Och TACK återigen alla som hjälpt mig under det här kapitlet av mitt liv, jag älskar er mer än ord kan beskriva.

E noho rā <3